Tanken på att Pigge Werkelin ”bytte ut” sin gamla familj efter tsunamikatastrofen fick honom att bryta ihop, men tiden läker alla sår
Anna & Hans Shimoda shimodas@aftonbladet.se
Det har gått 20 år sedan Pigge Werkelin förlorade hustrun Ulrika och barnen Charlie och Max i tsunamikatastrofen.
Några månader senare träffade han Monika som precis hade blivit änka och i dag har de två tonårsdöttrar.
– Jag har ett bättre liv nu än vad jag hade tidigare.
Det har gått 20 år sedan världen lamslogs av en tsunami som plötsligt svepte över kusten i flera länder kring Indiska oceanen. Den materiella förödelsen var total, men framför allt miste 230 000 människor livet, varav 543 var svenskar.
En som kom att bli en symbol för mångas sorg och förtvivlan var gotländske entreprenören Stig ”Pigge” Werkelin som förlorade hustrun Ulrika och sönerna Charlie, 5, och Max, 4.
Några månader efter flodvågskatastrofen träffade han tvåbarnsmamman Monika, 59, som nyligen hade blivit änka efter att hennes man hade dött i en bilolycka. Tillsammans fann de lyckan på nytt. De gifte sig och fick senare döttrarna Wilda, 16, och Towe, 14.
Hur mår du i dag?
– Jag mår bra. En grej som var jättesvår att säga i början var att jag har ett bättre liv nu än vad jag hade tidigare. Jag ser på livet på ett annat sätt, vilken kanske i och för sig också kommer med åldern. Men det där var så förbjudet att säga. Även om Ulrika aldrig sa det visste jag att hon ville att jag skulle ha ett bra liv och träffa någon annan, säger han och kommer in på den första tiden i ett tomt hus:
– Blir man helt ensam och inte ens har kvar barnen blir det så jävla tomt. Det borde finnas en jourhavande kvinna som flyttar in direkt. Det handlar inte om sex utan att göra saker tillsammans som att borsta tänderna, städa och lägga sig.
”Då brast allting”
Skulle du säga att du har läkt i dag?
– Vissa människor blir nog aldrig läkta, men jag skulle säga att jag har blivit det. Vid ett tillfälle satt jag på en strand i Thailand och drack öl och fick frågan hur gamla killarna skulle varit i dag om de levde och vad vi hade gjort. Jag förflyttade mig till den världen, men insåg att Monika och våra tjejer inte skulle funnits i så fall. Då brast allting. Därför har jag bestämt mig för aldrig tänka den tanken mer.
